Jag vet att jag kan laga mat, och att jag gör det snyggt och gott. Jag vet att jag lägger ner mer tid än dom flesta i köket. Varje middag ska vara fin och trevlig, jag vill servera familjen det bästa jag kan åstadkomma just för dagen. Så dom har blivit rätt bortskämda, både dom små och stora liven.
Min sambo har lagt sig till med ovanan att skylla sina egna tillkortakommanden på mig. Jag är den direkta orsaken till att viktminskningsprojektet, som nu har pågått av och till i snart sju år, går i stöpet vid varje ansats. Det är jag som genom min välutvecklade telepatiska förmåga driver honom i fördärvet genom att omedvetet förmå honom att lämna matbordet och gå ut i köket för att sleva upp mer på tallriken (som oftast är tänkt som matlåda till dagen efter). Eller om jag varit slug nog att göra i ordning matlådan i förväg, åker smör och bröd fram - här ska bres mackor!
Jag lagar för god mat, för mycket mat, för fin mat. Man får visst inte längta efter nått gott eftersom att man äter gott hela tiden! Hur man än gör så har jag rumpan där bak! Jag borde ha en uttjatad reportuar som är så förutsägbar att man kan skippa veckokalendern och titta på matbordet för att avgöra vilken dag det är. Då skulle han äta mindre, om det var lite mindre gott (men blodpuddning får jag inte göra för det tycker han inte om!). Men han säger inget om mackorna, men dom skulle förmodligen överskuggas av den mindre tilltalande maten för att sen totalt falla i glömska.
Jag har svårt att ta beröm, försöker vara lite fint blygsam. Men det är ju bara en fasad, och det vet sambon om. Jag är väl medveten om att jag kan och vad jag kan! Fast det förtar ändå inte att det är lite svårt att ibland bemöta "lovord" från familj och även gäster, känns lite pinsamt nästan. Och så är jag jävla trött på att vara duktig, jag längtar ibland efter att nöja mig med en färdigkryddad flintastek och köpe bea tillsammans med några Felix pomesfritt - och då är det fest. Men det är förstört, jag nöjer mig inte med "sånt" (vilket säkert förklarar avsaknaden av middagsinbjudningar till vänner och bekanta.) Här ska vi maxa smakgränserna och imponera med exotiska ingredienser!
Det tråkigast är ändå dom gånger då jag själv tycker att jag ansträngt mig lite extra, men det är bara jag som märker det. Sambon äter med sin sedvanligt goda aptit (kan avslöja att det har inte med min mat att göra hur mycket han äter, utan hur hungrig han är! ) Skulle kunna servera det mesta en hungrig dag och jag skulle ändå få höra: "Det här var riktigt gott!". Men jag vill att min mat ska vara som en liten kärleksförklaring, "se här vad jag har gjort till dig, bara för att jag älskar dig så mycket". Dom subtila undertonerna förstår han inte, kanske är det nått manligt, eller så är han bara lite för bekväm i förhållandet för att uppfatta sånt.
Och så det här med "tack för maten"! Jo, jag får oftast ett väldigt fint tack för maten - i form av en väldans massa disk! Försöker självklart att hålla undan, men är diskmaskinen inte tömd fylls bänkar (ibland även golv) på snabbt med bunkar, kastruller, tallrikar osv. Sambon gör ett snabbryck, diskar av några tallrikar, kanske nån kastrull, och då är samvetet lugnat - han har gjort sitt. Står disken kvar till dagen efter kan han ibland ta tag i den, men mesta delen av diskandet står jag och äldsta dottern för. (Jag manar på dom små så mycket det går, men det här med att rengöra spis, knivar osv har vi inte riktigt kommit till)
Nu ikväll var det en sån här härlig genomkörare med foglossning och annat helvete. Disken väntade på mig, tycktes växa ohämmat i och med att ingen gjorde nått åt den. Så i omgångar tog jag tag i tallrikar, glas, kastruller och annat. Sen kom sambon, gjorde ett blixtryck, la in lite bestick i diskmaskinen, sköljde av nån tallrik och fick hedersuppdraget att sätta på diskmaskinen. Sen var hans insatts avklarad - dags för öl och bok! Kvar stod bunkar, skärbrädor, skitig spis, kladdig bänk. Där kom mitt tack.
Kommentera